Dags att säga hejdå!

Nu börjar det verkligen vara dags att åka, bara två dagar kvar och igår var vi ute och åt mat med den andra gruppen som vi brukar äta lunch med varje dag, som en "farewell-dinner". I den gruppen börjar alla namn på s och jag kan fortfarande inte uttala ett enda korrekt, även fast jag verkligen försöker (shame on me!).

Vi åt på chin-chin, det första koreanska stället som jag åt på utanför campus när jag kom hit för tre månader sen. Det kommer förmodligen också bli det sista (jag kommer hursomhelst att låtsas om som att det var det första o sista off-campus stället som jag åt på).

En vecka kvar..

Precis en vecka kvar tills jag lämnar Korea.
Precis en vecka kvar tills jag landar i Sverige.

Lite dubblet: Jag har ju vant mig vid mitt liv här och tycker att det är ganska trevligt samtidigt som jag verkligen räknar dagarna (timmarna till och med) tills jag kommer hem. Varför kan man inte ha allt det bästa på en och samma plats, eller snarare varför kan inte de personer som man gillar vara på en och samma plats. Verkligen en stor nackdel med att resa och med att jobba inom akademin, folk kommer och går hela tiden.

Vissa dagar saknar man trygga Sverige mer

Känns ju inte sådär jättekul att befinna sig i ett land under granat/misil attack.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/nordkoreansk-attack-mot-sydkoreansk-o-1.1213870

Har en känsla av att det inte kommer att vara så mycket mer nu på ett tag. Eller man kan ju hoppas det i alla fall. Fast vi är alla lite nervösa i labbet i dag.

Söndag med familjen Jeong

Hälsade på en av kvinnorna som brukar ta samma yoga lektioner som jag. Hon har fyra barn och på ett lite småkonstigt sätt blev jag barnvakt under någon timma.  Insåg att om man vill börja lära sig ett nytt språk så är ett av de bästa sätten att spela spel med barn. De tyckte att det var skitkonstigt att jag inte kunde 5 och 50 på koreanska...

Fick lära mig väldigt speciella regler till monopol. Jag förlorade stort o kämpade hårt med att inte börja gråta, monopol är alltid plågsamt att förlora i eftersom man ser slutet komma men det är utdraget... Sen fick jag lära mig ett brädspel som var riktigt kul. Och nej jag är inte snäll mot barn när jag spelar, jag gör mitt bästa för att vinna... Och älsta tjejen (12 år) var riktigt bra på brädspelet.

Sen åt jag en god middag med familjen, på bilden kan man se att det var många små händer som hjälpte till att steka, alla utrustade med en varsitt par av pinnar i metall.

SEOUL, Soongsil University

I går åkte vi över till Seoul för att diskutera med en av de grupper vi samarbetar med. Var lite trött så jag tror att jag mest tänkte på kaffe hela dagen. Även fast den seniora forskaren som leder gruppen är en riktigt trevlig och hjälpsam person. Han jobbar med MOFar, så diskutionerna handlade mycket om MOFar, POFar, COFar och också en och annan PAF.. Kanske lite piff o puff över det hela men skenet kan bedra, det är ett av de viktigaste typerna av material idag och hur många som helst som jobbar inom detta. Är inte alls avundsjuk på dem som syntar dessa o hela tiden måste tävla mot alla andra.

Karatäriseringen av dessa med SEM och TEM är inte helt trivial heller iofs... Har slitigt mig i håret en och annan gång (jag menar varje gång) vid mikroskåpet.. Men vem gillar inte en ordentlig utmaning...

Det blev ganska sent igår och hallonvinet hjälpte inte heller. Kan berätta att hallonvin är sett som en manlig dricka här, sånt tycker jag är intressant, i Sverige tror jag att det skulle vara tvärt om. I morse när jag tvättat håret med mitt rosmarin o mint schampo och borstat tänderna med min nya grönt-te tandkräm (jag hoppas verkligen att det är tandkräm) så var det bara att bita i det sura o gå till kontoret.

Accepterat mitt öde

Nu har jag accepterat mitt öde som jag själv valt att göra, att skriva min avhandling. Men med detta kom självtvivlet, "shit, dethär kommer jag aldrig klara", "jag kommer aldrig hinna i tid" och favoriten "har jag ens gjort ngn forskning under mina år på universitetet?"

Och som en konstig slump får jag ett mail om just detta:
http://zenhabits.net/doubts/

Tiden får utvisa om jag faktiskt hinner klart i tid, inte så noga egentligen. Just nu gör jag det jag gillar och vill göra och det är ju faktiskt sjukt onödigt att lägga tid på att fundera på att man inte skulle klara det.

Lite lagom...

Kan medge att det inte har varit helt enkelt att börja jobba på avhandligen igen efter en alldeles för trevlig semester. Kanske har jag till och med varit lite småsur (bara lite, pyttelite) senaste dagarna.

Så i söndags, när de stängt av elen i huset och jag insåg att man inte ens kan ta sig en dusch, var inte ett av de bästa tillfällena i livet. Jag insåg sen att det är på hela campus elen är avstängd och vilket betydde att det inte gick att köpa kaffe eller kolla mailen heller. Slänger upp en bild som jag tog i ett tillfälle av riktigt självömkan, precis innan jag gick ner för trapporna. Det var riktigt synd om mig då. Man kan tycka att det inte var speciellt mycket att klaga på, jag håller inte med... och bli inte förvånade om mitt nästa inlägg kommer att handla om mina problem med schampo.